aannaandersson

hej, hoppas ni alla mår bra. jag själv mår väl si sådär, det går i vågor.

just nu är josefin och släkten nere och badar och solar, medans jag sitter här. jag känner att jag måste va lite för mig själv, har inte haft tid att tänka, gråta och göra precis vad jag vill sen andreas och jag gjorde slut. så tänkte att jag skulle sitta i husvagnen och läsa. men det blev dock lite dator också. måste få skriva av mig.

här är det skit varmt kan jag säga, nästan som om man är i utlandet, både bra och dåligt.
igår var vi i stan och jag shoppade upp 1100kr på mindra än två timmar - shopping är det bästa sättet att må bra!
det blev två klänningar, ett par skor, en halsduk, en väska, ett par tightsshorts och någonting mer var det .. jo ett skärp, mer tror jag inte det var. men det var så skönt att bara kunna ta precis vad man ville.

idag ska vi till liseberg men det blir vid två tiden så vi kan gå där länge ikväll.

---

något som är så fruktansvärt jobbigt är att när jag kommer hem så kommer andreas inte finnas där. mina föräldrar kommer vara borta en hel vecka till och jag kommer bryta ihop totalt och jag kommer inte äta på hela veckan. det låter sjukt men jag har ingen aptit, jo när jag mår bra, vilket går i vågor som sagt. just nu känns det som om livet inte har någon mening. ja, visst jag och andreas hade det verkligen inte bra men jag visste iallafall att jag hade någon som fanns där, jag vet att han fortfarande finns där men allt känns så konstigt.

andreas och jag har pratat i snart 6 år och det känns så sjukt att bara släppa taget. jag vill kunna prata med honom efter detta, men när är det okej? vissa säger när det känns rätt, men när känns det rätt då? som jag känner nu så kommer ta all jävla evighet för mig att komma över detta. och där säger en del att ja det kommer kanske ta en månad eller två. men det är så jävla annorlunda med detta, andreas har alltid funnits där så länge jag kan minnas, han är för fan den som kan allt om mig och vet allt om mig, ingen annan vet så mycket som han och ingen annan kommer veta lika mycket som han, det kan jag lova. och att han bara ska försvinna ur mitt liv nu känns så jävla overkligen, det är helt sjukt hur tomt det känns. det har knappt gått tre dagar och jag börjar redan undra hur fan jag ska klara detta. det är ingen som förstår mig. endast andreas och han "får" jag inte ens prata med, hur fan klarar man detta?

och det jobbiga kommer bli att när vi börjar prata så kommer allt vara så stelt, precis som om vi inte känner varandra för enda sedan första början som vi började prata så var det någon kemi mellan oss. eller så kommer det bli som om ingenting har hänt, att vi kommer prata på precis som vi gjorde när vi var tillsammans. men jag vet inte vilket som är rätt eller fel, finns det något rätt eller fel? jag har aldrig varit i en sånhär situation och jag vet inte hur man gör eller ska bete sig. allt jag vet är att mitt hjärta är borta, han tog det med sig.