aannaandersson

Klockan ringer och jag vänder mig om, mot fönstret. Snöflingorna virvlar utanför och min inre röst säger åt mig att ligga kvar i sängen, jag önskar att jag kunde. Men jag måste till skolan. Det är en dag kvar till jullovet och det fruktar längtan inom mig.

Jag reser mig ur sängen, tar täcket om mig och drar benen efter mig ner till köket. Det är tyst. Mamma och pappa har gått till arbetet. Jag öppnar kylen, den ekar så tomt det är, mamma skulle ha handlat igår.

Jag sätter irriterande på en kopp kaffe och tar dem två sista torra brödskivorna och stoppar dem i brödrosen.

Medan jag försiktigt smuttar på min kaffe som fortfarande är hett går jag till garderoben och söker efter en bekväm outfit. Jag finner ingenting. Jag är nu en kvart försenad i min planering. Jag drar snabbt på mig ett par blå jeans och en vit t-shirt, springer ner för trappan och drar på mig min jacka och slänger mig på cykeln. Att jag kunde bli såhär sen.

Jag hinner precis upp för trapporna när Klas är tre sekunder från att stänga igen dörren.

”vänta skriker jag” och slinker in.

Det är engelska, jag avskyr engelska men precis när tanken slår mig vibrera det i fickan. Jag tar upp mobilen diskret.

” godmorgon hjärtat, hoppas du sovit gott. För mig var det svårt att komma upp ur sängen, ännu svårare var det när jag tänkte på dig. Jag hoppas du får en trevlig dag och vi hörs efter skolan. Puss på min prinsessa / din prins”.

Jag log för mig själv i samma ögonblick som jag mötte Klas blick, jag visste precis, MOBILEN!

Stoppade snabbt ner den i fickan igen och återgick till den otroligt tråkiga engelsk lektionen som det nu var 49 minuter kvar utav.

Jag drömde mig bort, jag fantiserade hur helgen skulle bli. Jag och min prins skulle resa bort till alperna och bara tillbringa all vår tid tillsammans.

Jag hoppade till när Klas slog ett häfte i bänken. Jag ifråga satte mig själv vad detta kunde vara, i samma sekund insåg jag att det var det stora läxförhöret, idag och jag hade sannerligen inte pluggat. Det var ju bara att göra sitt bästa fast troligen kommer det blir ett stort otp!

Förvånansvärt sprang dagen förbi fast än det var sista dagen innan jullovet.

Jag gick mot cykelstället för att hämta min cykel och cykla hem. Jag hann precis innanför dörren när telefonen ringde, det var mamma.

”hej gumman, jag tänkte köra in och handla innan jag kommer hem. Vad det något mer du behövde till imorgon innan ni åker till Alperna? Ny tandbortse eller någon dricka?”

jag hade redan allt, det var bara lite kläder som skulle ner i resväskan. Vi sa hej då och la på luren.

Jag haffade åt mig en banan från matbordet och sprang upp på mitt rum, det såg hemskt ut.

Jag började plocka upp alla kläder från golvet som drogs ut i morse när jag letade efter några bekväma kläder.

Telefonen ringde igen. Jag ser på nummer presentatören att det är Andreas, jag lyfte på luren och svarar glatt.

”hej älskling, hur mår du?”

Jag fortsätter med min städning samtidigt som vi pratar. Jag funderar på hur mycket kläder som behövs. En helg är inte så mycket.

Ett par jeans, tre t-shirtar, en tjocktröja och några underkläder. Det kan väl vara allt?

Vi lägger på och jag blev genast stressad. Andreas skulle möta upp mig med min packning. Hans föräldrar kör oss till busstationen imorgon, mina föräldrar börjar tidigt.

Klockan är nu 22.04 och vi ligger i sängen och pratar lite. Vi checkar av så att allt är klart. Det är inte många timmar kvar tills vi åker nu.

”Det ska bli så kul, bara du och jag Anna, en hel helg, utan någon annan”

Jag svarade med ett leende. Sen somnade vi.

Väckarklockan ringer och klockan är 06.30. Vi skulle egentligen inte gått upp för än halv sju, men ingen utav oss är några morgon människor så vi mornade oss i en kvart.

Jag gick upp för att ta med det sista i handbagaget, det blev en tidning till mig och en till min älskling, även lite snacks kom med.

När klockan var 07.00 var jag nästintill klar och Andreas hade ännu inte kommit upp ur sängen, jag fick bokstavligen dra upp honom.

”vi kommer komma försent om du inte rör på dig”

Vi kom iväg den tiden som var planerad!

Vi satt nu på bussen och allt var klart. Men jag hade ändå en känsla utav att jag hade glömt något, men jag kunde aldrig sätta fingret på vad?

Resan gick bra och jag tror att både jag, Andreas och resten av de resande folket sov hela bussresan.

Vi hann inte mer än innanför dörren på våran stuga innan vi slängde oss i sängen omedelbart. Vi hade visserligen sovit hela resan men man vaknade en gång i halvtimme pga att det inte var några sköna stolar.

Vi vaknade vid middagstid, vi åt frukost sen gick vi en sväng ner om byn för att lära känna platsen.

Det var inte först för än på morgonen efter som jag insåg vad jag hade glömt hemma, åkpassen som används för att komma in till liftarna. Vi hade ju fått dem hemskickade för att slippa hålla på och klydda med det där uppe och nu låg dem hemma hos mig, på mitt köksbord. Två tusen kronor åt skogen. Andreas kommer ordagrant döda mig!

Jag visste inte hur jag skulle börja, men jag var tvungen att berätta.

”godmorgon, jag vet inte hur jag ska berätta det eller hur vi ska kunna lösa det. Men jag tror att jag har glömt skidpassen hemma”

Jag stakade mig fram genom meningarna.

Det blev tyst. Jag satt bara och väntade på att få något svar. Han öppnade munnen för att säga något.

”Ja, det var ju inte det smartaste du gjort. Jag förstår inte vad du tänker med? Vad har du innan för pannbenet? Vad ska vi nu göra? Har vi åkt hit för ingenting?”Det kändes som han fortsatte i evigheter. Jag kände mig dum, men det var egentligen inte bara mitt ansvar, det var inte bara jag som skulle åka, det var faktiskt han också.

Jag ringde mamma och berättade. Men det fanns ingenting hon kunde göra åt saken. Antingen fick vi lägga nya pengar på två nya skidpass eller så fick vi bara ha en underbar helg utan skidåkning.

Jag hade inget emot det men Andreas skulle säkerligen inte släppa detta på hela helgen. Vi skulle lika bra kunna åka hem igen.

Efter samtalet med mamma försökte jag prata med honom. Det gick bättre än förväntat. Vi bestämde att vi skulle gå långa promenader, åka skoter och släde istället för att tillbringa tiden i backen.

På kvällen gick vi till en restaurang vid namn ” Á la Alps” och tog vars en super god plankstek med ungsbakade rotfrukter och vars ett glas rött vin.

Vi gick sedan tillbaka till stugan. Medan Andreas försökte få liv i brasan kokade jag upp vars en mugg varm chocklad med vispgrädde. Vi tillbringade sedan resten av kvällen tillsammans i soffan, vi sa inte så mycket, vi njöt mest av närheten från varandra och den goda varm chocklade som jag gjort.

Det var nu lördag och vi hade ingen aning om vad vi skulle göra. Vi tog det som det kom. Vi gick ännu en runda, lite längre än sist, in till stan för att kolla upp priserna för att köra skoter. Det var inte så farligt dyrt. 670 kr för en och en halv timme.

Vi bokade tid till imorgon, det fanns tyvärr ingen ledig skoter just då. Nu hade vi något att se fram emot till imorgon och vi visste att vi inte skulle bli uttråkade i en och en halv timme, det var toppen.

Vi fortsatte promenera längs med gatan som gick genom hela stan. Det var ljus överallt, julgranskulor och alla dessa små hus. Det såg ut som dvärgar bodde i byn, jag har aldrig sett något liknande, det var helt fantastiskt ställe under julen.

Kylan trängde in genom både vantar och mössa, vi hade varit ute och gått minst två timmar nu och det var dags för en varm chocklad, det var nog det enda man drack här uppe, men det är ju så gott och det värmer.

Söndagen var kommen och det var dags att packa för hemfärden. Bussen gick 19.00 så vi hade hela dagen på oss att hitta på det sista vi ville göra. Vi skulle ju ut och åka skoter.

När vi packat klart begav vi oss ut. Vi gick dit vi beställt tid för att hyra en skoter.

Vi bestämde oss för att åka uppe bland bergen och ägaren sa åt oss att va försiktiga.

Väl uppe bland bergen hade vi världens finaste utsikt. Allt var vitt överallt, varenda gran var täckt av snö. Vi körde länge. Andreas blev trött av att köra, han frågade om vi kunde byta. Jag var osäkert, jag hade aldrig kört skoter eller moped innan jag visste inte hur man gjorde. Men det måste vara förstå gången någon gång.

Vi var på väg tillbaka när vi kom till en snäv sväng och jag ville byta för jag skulle aldrig klara av det, Andreas envisades om att jag skulle klara det. Frustrationen växte och växte, jag ville verkligen inte. Jag gasade på och vi kom runt kurvan, men det var då, då allt hände på bara en sekund. Skotern började slira och jag hade ingen kontroll, jag skrek..Vi våltade och allt jag minns var att jag skrek efter Andreas.

Jag vaknade upp av att jag hostade, jag hade fullt med snö innan för jackan, hjälmen, byxorna, överallt. Den första tanken som slog mig var att jag hade överlevt, andra tanken slog mig nästan samtidigt.

”Var är Andreas? Min prins? Mitt allt?” jag skrek efter honom. Men jag fick inget svar.

Paniken växte inom mig, var hade han tagit vägen, jag sprang runt bland snön, grävde, skrek, men jag fann inte honom.

Jag skrek på hjälp, ingen hörde mig.

Paniken växte och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag sprang genom den tunga snön, det kändes tyngre än vad det gjort.

Jag kom till en stuga, det var ingen där, jag letade efter en telefon, all stress gjorde mig blind. Jag hittade en till sist. Jag ringde S.O.S, jag var tvungen att prata på engelska, jag var ingen höjdare på det, den blev ännu sämre när jag var i chocktillstånd.

Men dem förstod mig och lugnade mig och sa att dem skickade en helikopter.

Jag sprang hela vägen tillbaka, jag letade, jag kunde fortfarande inte hitta honom.

Jag såg helikoptern, jag viftade med händerna och hoppades på att dom skulle hitta mig fortare. Dem landade en liten bit bort.

Jag såg hundarna hoppa ut, de började genast nosa i snön.

En av sökarna kom fram till mig och frågade en del frågor. Jag hade inget vettigt svar på frågorna, jag var chockad, rädd och otroligt ledsen.

Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, jag ville så gärna gråta, men Andreas har alltid sagt åt mig att visa mig stark, jag kunde inte svika honom.

Jag ser hundarna söka och söka, men de finner inget. Jag börjar tänka att allt är slut, att dem kommer hitta honom försent och jag kommer inte han något att leva för längre.

Även S.O.S börjar tappa hoppet om att han verkligen ligger under snön, han borde ha varit funnen vid detta laget då, säger en utav dem.

”Är du säker på att han inte har börjat leta efter dig?”

Tanken slog mig. Han kanske har vaknat upp före mig och börjat leta efter mig.

Jag bad dem flyga ner mig till byn. Jag kanske kunde hitta honom där.

Några av S.O.S stannade kvar uppe i berget och letade vidare, hittade dem honom skulle dem meddela den mannen som flög mig ner.

Jag sprang runt i varje hus och frågade om dem sett en kille i min ålder. Men ingen hade sett honom. Tanken om att han fortfarande låg uppe i berget bland all snö, fick mig att tappa hoppet om att leta vidare. Men kan kunde ändå inte ge upp än, jag fick inte!

Jag satte mig ner på en bänk för att hämta andan. Jag tittar upp vid berget, jag ser några röra sig neråt, men jag kan inte riktigt se vad det är. Jag tyckte jag såg en röd och svart prick, men jag var inte säker.

Jag inbillar mig säkert bara. Allt jag vill är att detta bara ska vara en dröm.

Tänk om jag inte inbillar mig, tänk om det verkligen är Andreas som kommer där, tänk om han är skadad och behöver hjälp, så sitter jag här och tror att jag inbillar mig. Jag måste ju hjälpa honom!

Jag tar mina sista krafter, reser mig upp och springer mot ”pricken”, jag kommer närmre och jag ser att det är han, min Andreas, min prins. Han lever!

Vi omfamnar varandra.

”Jag vet inte vad jag ska säga, jag är så lycklig att du lever, du kan inte göra så här mot mig, förstår du inte det? Jag har varit hur orolig som helst. En massa hundar och S.O.S är där uppe i berget och letar efter dig. Jag trodde att detta var slutet, att jag aldrig få se dig igen.”

Tårarna rann ner för mina kinder, han torkade bort dom med sina kalla fingrar, så som bara han kan.

Vi fick skynda oss tillbaka till stugan, packa det sista innan vi skulle lämna nyckeln. Den skulle vara inlämnad fyra och klockan var nu halv tre. Det fick bli snabba puckar!

I morse hade jag redan packat det mesta, det var bara det sista som skulle i väskan innan det drogs igen. När jag tänker efter känns det som om jag visste att detta skulle hända, som att jag hade känslan inom mig, annars skulle vi haft mycket att stå i just nu.

Bussresan gick bra hem, vi sov hela vägen, denna gången sov jag sämre än sist, jag kunde inte glömma dagen som varit, jag var fortfarande chockad.

Vi kom hem fem på morgonen, jvi slängde oss direkt i sängen.

Klockan är nu 09.03. Jag vänder mig om, in mot väggen, jag känner värmen från min prins bakom mig.

Jag är så lycklig!